Gnäll, bajs och snor

Idag har Matilda varit ett litet gnälligt monster, med snorsträngar hängande från näsan. Som tur var så förbarmade Cornelia och Fia sig över oss (trots smittorisken!) och kom ut på en Brommapromenad och fika. Idag gick det säkert tre minuter innan vi började prata bajs! Då hade vi i och för sig redan avhandlat morgonbajsarna (bebisarnas då alltså!) på telefon lite tidigare... Intressant hur samtalsämnena kan växla genom livet.

Apropå snorsträngar så har jag alltid tyckt att det ser så hemskt och äckligt ut, hur kan folk ta ut sina sjuka snoriga barn bland folk!? Nu förstår jag varför, de blir ju sjukt uttråkade och jobbiga av att bara vara hemma hela dagen. Och då gör man vad som helst för att underhålla dem, kan ibland funka att bara åka lite tunnelbana och rulltrappa. Eller promenera och fika med goaste vännen, förstås!

Matilda blev tillfälligt lite gladare och mindre snorig av sällskapet, men sen var det gnäääälll igen ända tills pappsen kom hem. Hon blir alltid galet glad när Lars kommer hem (det blir jag också iofs, men jag brukar inte sprattla och hojta riktigt lika mycket!) Det är så att jag längtar efter att börja jobba bara för att få se en sån glad bebis när jag kommer hem.